Archive for August, 2010

Fint väder och bra motorväg hela vägen till EskilstunaIgår (onsdags 2010-08-25) blev jag inbjuden på Gympozz i Eskilstuna för gästinstruerande av BodyJam 53. Deras medlemmar fick träna hela sommaren utan BodyJam pga. gravida instruktörer, så det märktes tydligt hur mycket de längtade efter klassen.

Det är första gången som jag blev inbjuden att gästinstuera och det kändes superkul, jag vill göra om det här. Tack till Tomas Hammarström som åker långa vägar till Södertälje för att få vara med min dansklass och som kom upp med gästklass-idén.

Jag var tidig på plats, för att kolla upp läget ordentligt. Eskilstuna verkar vara en fin stad, ännu roligare att veta att det bor riktiga LesMills freaks där.

Oscar Nilsson och BodyPumpBlev glatt överraskad av Oscar Nilssons stora BodyPump-affisch hängande på väggar på gympozz. Fotot måste varit taget minst 10 år sedan. Kul med lite historia tycker jag.

Jag gick runt i danslokalen på Gympozz, kollade olika ljudnivåer och framförallt hur mycket man kunde höja volymen innan nivån blev obehaglig. Nästa steg var det att kontroller hur alla lampor fungerar så jag kunde hitta mitt rätta mys-moment, för recovery, final och nedvarvningslåtar.

Ni som kör med hög musik, har ni funderat på att basen och ljudinställning för den varierar enormt från anläggning till anläggning. Höjer man för mycket volym så finns det risk för att basen blir skarp för obehaglig. Samma sak med diskanten. Efter en stunds expirementerade hittade jag rätt maxnivåer och sedan testade mic:en, samt positioner, för att hitta eventuella svarta hål i rummet där rundgång tog över.

Vladi på Gympozz 2010-08-25Sen var det bara att sätta på mig rätt kläder och mina ursnygga nya Nike:isar. I love Footlocker i Gallerian säger jag bara. Finns både coola T-Shirtar och ursnygga dojor där.

Passet gick grymt bra. Jag är så tacksam att få instruera för människor som ger allt, visar sin passion och kommunicerar tillbaka.
Kom ihåg, vi instruktörer älskar tecken på närvaro och engagemang, ibland räcker t o m enkelt tjohoo, ibland spontant vrålande svar “Jaaaaaa” (på min fråga “Är ni med?”).

Jag testade även leka med på klassen, vissa stunder gjorde jag bort mig lite och så blev det “Jag skulle bara se om ni var med, haha”. Tycker OK att göra lite fel ibland, jag vet ju själv som deltagare, att jag skulle uppskatta instruktören mer om den kan visa sin uppriktighet, det är mänskligt att fela.

Efteråt stannade jag kvar en stund i Eskilstuna för att varva ner, duscha, kolla runt lite i stan och sen hälsa på Lollo som råkar bo i närheten av Eskilstuna. Vi hade en intressant diskussion om träning, att hitta balansen mellan träning och vila samt inte överdriva och bli beroende av alla endorfinkickar man får av sin favoritträning. Det är en psykologisk klurig fråga som jag brukar jämnt gå runt och fundera över.

Hur definierar man nivån som är tillräcklig, vad är tillräckligt för mig?

SuperSaturday närmar sig med stomsteg, åååååh vad jag längtar. Nu har även Linda avslöjat att vi ska uppträda och battla på SuperSaturday. Hela BodyJam-teamet från Södertälje är på. That’s the spirit, säger jag. Så glad att jag hamnade bland dessa människor. Vi har alltid kul tillsammans.

Tomas på GympozzMina nya älsklingar

Skvaller: BodyJam 54 har ett bonus-block, wohoo!!!

Advertisements

En vecka i Ukraina

Posted: August 25, 2010 in Misc
Tags: , ,

Jag vill dela med mig lite upplevelser som jag nyss gått igenom. Vissa saker ha varit tunga för mig att hantera efter hemkosten från Ukraina. Det kändes nästa som om jag befann mig i någon form av emotionell trans.

Trip to Ukraine - overview of Kiev

Jag har varit i Ukraina i en vecka för att besöka min semestrande familj (mamma och lilleborsa) samt träffa resten av släkten som jag aldrig träffat förut. Ukraina är mitt hemland, där jag föddes och levde i 14 år.

Livet i Ukraina är ganska extremt på många olika sätt. Månader innan min resa hann jag se reprisen av dokumentären “Världens modernaste land” som elegant beskriver det svenska undret, mentaliteten och det vi skämtsamt kallar för “hög standard”. Det var en bra utgångspunkt för en eventuell analys av samhällskillnader mellan Sverige och Ukraina.

När jag var liten var jag ofta sjuk, vilket ledde till kroniskt astma och allergi på bl.a. gammal damm och mögel. Vi bodde i ett fattigt område i ett hus, ovetande nog byggt på massa avfall. Avfall som så småningom bidrog till att mitt rum hade angripits av en mögelsvamp, vilket i sin tur gjorde mig sjuk. Min sjukdom var så pass allvarlig att det inte fanns några medeciner som fungerade på mig. Visst hade vi skaffat en inhalator, men den lindrade ju bara anfallen utan göra något åt själva sjukdomen. När jag var 8 år gammal fick jag dispans från idrott i skolan då jag inte ens klarade av att springa 100 meter utan att få ett svårt astma-anfall.

Kiev - Vladmir's mother happyMin mor försökte med alla medel hitta något sätt att få mig att må bättre. Mirakulöst nog hittade vi en kines som bodde i min hemmastad och jobbade som läkare med hjälp av ackupunktur. Han var välpåläst på vilka nervpunkter på kroppen som kunde stimulera immunförsvaret och därmed hämma min sjukdom. Mina egna upplevelser dementerade alla rykten om att det skulle vara ännu ett ett hockus-pokus-medicin-metod – det fungerade verkligen och jag kunde så småningom sluta använda min inhalator och röra mig fritt utan risk för andningsbesvär. Enda hake var att behandlingarna kostade enorma summor pengar som vi inte hade råd med, vilket fick min mor att slita ihjäl och jobba i dubbla skift som frisör. Jag diggar verkligen henne och hennes otroliga styrka att kunna kämpa framåt trots motgångar.

Nu undrar ni säkert lösningen till mitt hälsoproblem skulle ju kunna ha varit att flytta till ett nytt hus?
Visst, men tänk på att det här är Ukraina. Så fungerar det att tänka i ett modernt land som Sverige, men i Ukraina blir det istället en bister verklighet. Ett land som än idag domineras av mutor, lögner och skandaler. Ett land med moralpanik av gigantiska proportioner.

Min mor försökte stenhårt att finna olika sätt att få mig att bli frisk, men förgäves. Vi gjorde konstiga saker och jag var även inlagd på expirement-sjukhus i Kiev i flera omgångar för att få testa nya läkemedel mot astma. Medicinen fungerade inte så bra.

Nu måste ni inse vilka minnen och upplevelser finns kvar från mitt barndom. Minnen som jag tvingas att gå tillbaka varje gång jag besöker mitt hemland.

Så den tråkiga historien fick en hoppfull upplösning då vi flyttade till Sverige, detta då jag var i tonårs-perioden (jag var 14 år gammal). Efter ett par månaders vistelsen i den svenska bacil- och mögelfria miljön vaknade min kropp till liv. Från att ha varit kortast i klassen med mörka ringar runt ögonen började jag växa och se piggare ut. Jag mådde bättre och min astma började bli mer och mer avlägsen. I gymnasiet kunde jag några år senare springa 3000m-löpning på 2:a plats i klassen trots att jag aldrig någonsin tränat någon sport i hela mitt liv.

Idag har jag ett hobby och passion för dans som jag är enormt tacksam för. Jag tror anledningen är att jag kunnat avancera och bli en gyminstruktör är delvis för att jag lär in mig visuellt. Jag påverkas starkt av visuella sinnesintryck. Ni som har läst mitt förra inlägg hur jag instruerar förstår kanske nu varför jag är så noga med ljussättning.

Visuella intryck från Ukraina-besöket har påverkat mig minst sagt. Jag spenderade de första dagarna i huvudstaden Kiev, utrustad med en Sony-systemkamera för att försöka få bättre minnen av den fina staden. Kamera är ett fantastiskt verktyg särskilt om man älskar bild som konst. Efter vistelsen i Kiev, besökte jag en liten by med bara ett par tusen invånare. Och det är där majoriten av mammas släkt kommer ifrån.

Ukraine country sideUkraine country side - old carsUkraine country sideUkraine country side

Att besöka det riktiga landet var verkligen som att resa 20 år tillbaka i tiden, fascinerande för den som aldrig varit där förut, Sovjet är ju så coolt, skulle nog många av mina vänner säga. För mig var det dock en emotionell resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom, allt jag fick uppleva och allt jag föträngt för ett annat liv i Sverige.

En vecka innan mitt besök gjorde min mor en restur till södra delen av Ukraina och min hemmastad, för att få träffa sina gamla vänner, sitt gamla jobb och grannarna vi bodde med och umgicks. Hon möttes av en ganska deprimerad syn där människorna bodde på samma sätt de gjorde det för 20 år sen och istället befann sig i jobbigare situation, desto fattigare med ännu mindre hopp om framtiden. Hon berörde mig med sin berättelse, det är som om jag var där med henne och såg allt hon såg och kände – en kuslig känsla.

Vi åt ukrainsk mat, drack ukrainskt vatten, andades ukrainsk luft full av märkligt damm som inte finns i Sverige. Mina visuella sinnesitryck blandades med de övriga känslorna och tillsammans med insikterna om den bistra ukrainska sanningen tvingade mig i en form av emotionell trans. Det är som om jag drömde mig tillbaka till livet jag lämnat bakom mig. Livet fullt av lidande, fattigdom och ytliga kalla ryska/ukrainska mentaliteten. En värld som jag nästan glömt bort att den fanns.

Det är oerhört fascinerade att få ett helikopterperspektiv över sitt liv och för ett ögonblick få se objektivt på livets tillgångar som man har fått.
Jag tror det är alldeles för lätt att bli en perfektionist och fokusera endast på motgångar istället för allt det fina som man får ta del av. Är detta ett lyxproblem? Att ständigt vara missnöjd med sitt tillvaro? Att längta till bättre? När vet man då att man har det bra? Måste man skapa kontraster för att inse det riktiga värdet?

Det finns ingen medelklass i Ukraina, man är antingen en extremt fattig betydelselös person eller en enormt rik, tjockhudad, korumperad affärsman utan något som helst samvete. Högmoral – glöm det! Här gäller det att överleva, den som inte duger, svag eller kan anpassa sig får sina dagar räknade.

I Ukraina har livet ett annat spel, den rika överklassen har en skev människosyn och anvädning av rättsystemet. Innan jag lämnade Kiev, hade jag bokat upp ett affärsmöte för att diskutera mina idéer med folk som delade min tekniska expertis. De tydligjorde för mig, att i Ukraina är du en nolla tills du bevisat motsatsen. Förtroendet som är grunden för alla affärer har blivit missbrukat så många gånger så att folket helt tappat den mänskliga tilltron, tvingas leva i en konstant paranoia och måste ifrågesätta allt och alla. Du kommer alltid att mötas av nedvärderande blickar “Och vem är DU?”, “Varför kom DU hit?”, “Vad har DU att komma med?”, “Varför tror DU att du är unik?”.
Orkar man inte övertyga sina blivande affärpartner om förtroendet, går det alltid att öppna upp sin feta plånbok och visa vem som är the cash king. Allt går att köpa, även sin karriär, en chefsposition på ett statligt verk eller företag.

Jag skulle vilja hävda att Ukraina är ett ofantligt korrumperat land med minimal respekt för mänskliga grundvärderingar. Matpriser i landet ligger på nivåer med Sverige medan snittlön för en arbetande person ligger på 3000 SEK i månaden. Hela systemet är vidöppen för alternativa inkomstkällor med hjälp av korruption och mutor. Lagsystemet genomsökas av lustikurrar på kryphål och feltolkningar, i hopp om att finna svagheter och omsätta dem snabbt ekonomiskt. I Kiev fanns det poliser i nästan varje större korsning väntande på någon idiot åker fast för sin laglöshet, som eventuellt börjar bråka och sluter upp med polisen med en muta. Glöm alla trafikregler, fina vägar, skyltar och trafik-heder, de är inte skapade för en effektiv och säker kommunikation utan ytterligare är ett sätt att lura någon på pengar. Det finns en trafiklag om obligatoriskt bilbälte, men i princip alla struntar i den. Kanske känner dem sig macho och tillfreds genom att ta på sig större risker.

Kiev and expensive carsDet ni antagligen inte visste om Ukraina att det är landet i Europa som har flest lyxbilar och antagligen flest bilar i trafiken tillverkade under Soviet-regimen. Detta har jag själv skådat genom att färdas genom Kiev och notera feta svartfärgade BMW:er med nertonade rutor på alla sidor. Det finns t o m desperata människor som har skuldbelånat sina liv med omöjliga billån för att kunna visa upp sig. Lyxbil = status!

I Sverige har vi en ganska hög tilltro till staten och lagar, då vi anser att vi bor i ett civiliserat land med en hög levnadsstandard. Jag är ledsen över att jag förmodligen aldrig kommer att kunna säga så om Ukraina, detta gör mig riktigt sorgsen. Jag vill ju kunna vara stolt över mitt ursprung, men tvingas istället att undvika prata om ämnet.

Hur bygger man upp ett bra rättssystem i ett land med samhällets mentalitet inställd på att mygla, vara falsk, respektlös och egoistisk. Hela det politiska skådespelet och instabilitet som världen skådar i Ukraina används som en fasad för uppgörelse inom den rika överklassen, som är ofta sponsrade av oligarker och andra subklasser i samhället med en tragisk människonsyn.
Jag är faktiskt glad att jag har fått möjligheten att lämna mitt hemland, kunnat förtränga all kaos och moralpanik. Hur konstigt och sorgligt det än kan låta.

Kom ihåg att uppskatta saker runt omkring dig, du har ett fantastiskt liv, det gäller bara att urskilja nyanserna som ditt liv präglas av. Hitta och ta vara på dem.

Fler foton från Ukrainbesöket har jag lagt upp på mitt Flickr-konto.
Ukranian bacon with mostly fat

Torsdagens BodyJam-klass (förra veckan) höll nästan på att inte bli av. Just denna dag då jag lyckas få med två glada danskompisar från Stockholm att följa med och gästa min dansklass i Södertälje. Halvvägs till Södertälje börja det ösregna översvämmande mängder av vatten. Vi fick rulla fram i 30 km/h nästan hela vägen till Södertälje och till klassen 5 minuter innan start. Så det blev att byta kläder i raketfart och snabbt hoppa upp på scen, där min fantastika instruktörkollega Rebecca redan hunnit börja upp med första låten – Wild & Raw – Fedde le Grand feat. The Stereo MC’s.

Det är verkligen praktiskt på många sätt att intruera på gymmet i ett team. När som helst kan vi välja att byta vem som leder låtarna och peppa den andra personen. Vi avlastar varandra genom att den ene står bredvid och skuggar personen där framme. Vi fördelar ansträngsnivån istället på oss båda och på så sätt maximerar utmaningen för våra deltagare. Den här gången körde Rebecca järnet första halvan av programmet och jag tog efter vid återhämtningslåten och house-delen.
Vladi, Rebecca och Yelda - release av BodyJam 53 - Södertälje 2010-06-17

Vi bestämde oss att mixa in lite gammalt material på nytt, eftersom våra deltagare inte kört äldre program. Rebecca körde Jive-delen ur BodyJam 48 som återger känslan av “Show Jazz” a la Broadway och är otroligt tuff konditionsmässigt. Själv har jag dansat alla program från BodyJam 37-53 och fortfarande mindes alla extra steg som fanns kvar att lägga på i koreografin, som Rebecca utelämnade för den här gången. Stegen som är extra är mera konditionsutmaning och de ska vi lägga på den här veckan.

En extra kul grej som vi kan göra på våra klasser är att jag kunde kliva ner på golvet och ställa mig bland deltagare och dansa hela Jive-delen på höger fot. Utmanande för min hjärna, javisst, då vi är vana göra allt på vänster fot, men bra träning och egentligen inte konstigare än att köra diagonaler på en dansskola.
Jag gillar möjligheten att kliva ner (lite symbolikst också) från scenen och röra mig bland deltagare och givetvis kunna ge all min energi. Mitt motto är inte växa iväg i instruktörsrollen från mina dansvänner utan kunna hitta rätt nivå och känna mig lika med dem. Hur ska jag annars förstå och förbättra vad de upplever?

Jag kände till koreografin för BodyJam 48:a och kunde fokusera alla mina sinnen till att ha roligt och bidra till en god stämning. Hur skoj är inte det på en skala att kunna även dansa bredvid självaste platschefen Linda, som nyss anlänt från sin semester och blev fullständig berusad av alla endorfinbomber som jag och Rebecca levererade under klassen. Nä, jag kan inte säga direkt att vi har latat oss under sommaren.

Rebecca lekte verkligen med jive-koreografin, hon överraskar mig gång på gång med sina kreativa metoder att lära ut dans-steg, det märks att hon är en danspedagog och jag lär mig nya saker från henne. Jive-delen kändes superskoj och hon körde det med den rätta stilen – lite showigt, lekfullt, likt en teaterskådis, som en riktig proffs med andra ord. Det syns rakt igenom hur mycket Rebecca älskar att undervisa i konceptet. Inte nog med att vi fick låtsas vara med i en musikal, Rebecca tvingade oss att även sjunga till låten. Vi var helt i extas och cimbaler i musiken överröstades med jämna mellanrum med våra överlyckliga wohooo/woheej-rop.

Efter att den andra andningen hade kickat in var det dags för mig att ta över instruerande och växla över till återhämtningslåten. Jag diggar verkligen tänket bakom uppbyggnaden av hela klassen: uppvärmning, uppmjukning, en kort koreografi, en annan längre koreografi, återhämtning, en längre koreografi och nedvarvning. Återhämtningen brukar vid det här laget kännas efterlängtad, särskilt med tanke på att vi hade stått i maxpulsat till jive.

Under återhätmingen och nedvärvningen försöker jag vara noga med detaljer som kan bidra till den rätta stämningen i salen och astränger mig att ta hänsyn till olika faktorer som kan plocka fram just den rätta känslan. Jag brukar t.ex. släcka ner i salen, skruva ner musikvolymen lite och blir lugnare i rösten. Och jag måste säga, jag är rätt nöjd. Jag har sett en del av instruktörer som både ignorerat musikvolymen och struntat i belysningen i rummet. Små saker som tillsammans kan göra en stor skillnad över hur hela klassen upplevs.

Musiken som vi varvade ner till den gången var låten Russian Roulette – Global Nation feat. Simone F – en underbar låt, perfekt för återhämtning.

Vladi kör solo - release av BodyJam 53 - Södertälje - 2010-06-17Efter att ha dippat ner till vilopulsnivå var det åter dags att spränga taket med sköna house moves från BodyJam 53. Jag vet inte hur Gandalf (programansvarig) och hans gäng bär sig åt, men det är alltid bra variation på house-musiken och därmed blir svårt att tröttna på. Det enda som brukar finns kvar är den studsiga, up-beat-tempo som bara inte kan få mig att stå still. Koreografin är lite konstig måste jag erkänna, men när man väl tagit sig till final-låten sitter allting perfekt och vi kunde verkligen dansa som tokar. Jag gillar speciellt delen där man hoppar upp och vrider med båda armar, landar, sjunker ner och slår ner i golvet med båda nävar. Här får man verkligen chans att avreagera och få ut all sin ihopsamlade frustration. Funkar extra bra på mig då jag sitter hela dagar på kontoret framför en dator och brottas med konstiga problemlösningar. Javisst, mitt alter-ego på gymmet får totalutlopp, särskilt när finallåten är så grym artist som Swedish House Maffia med How Soon Is Now. Ett roligt trick i låten är dippen i låten, då musiken tystnar och Gandalf försöker förvirra folk på DVD “Is that the end?”. Det fungerar bara första gången, nästan gång blir det uppenbart och töntigt, haha. Undrar vad de andra BodyJam-instrutkörer hittar på att säga här.

Återigen använder jag lamporna i rummet för att åteskapa en känsla av den riktiga dansgolvet ute en lördagkväll. Den här gången, åkte volymen upp så högt det bara gick och ljuset dimmades ner. Ååååh vad jag önskade att vi hade en discokula med några färg-spottar. Men undrar samtidigt om det är nödvändigt när vi är så bortskämda med ett ovanligt högt deltagarantal trots sommaren samt folk som orkar åka långa avstånd (Eskilstuna till Södertälje) för att vara med på vår dansklass. Respekt!

Slutligen, en liten rolig grej som jag tycker om att göra på slutet, som Åsa Fornander brukar göra på sina klasser (tack för inspirationen Åsa), är att slänga av sig mic:en på slutet, vråla högt ut tills jag nästan tappar rösten “5 6 7 GO” och bara ge 300% på de sista varven. Visste ni förresten att det går köra ett extra varv på slutet av final-låten i BodyJam 53? Ajabaja att göra så med koreografin men alla kan väl “råka” glömma bort sig ibland. 😀

Vladi på Louise Summer Dance 2010 - 2010-07-24
I nästa blogginlägg: Åsa Fornader har äntligen skrivit om sina BodyJam-invasioner på Manhattan i NYC och dessutom avslöjat sina favoritreleaser. Jag återkommer om mina favoriter, men vore kul att höra vad ni andra har för favoriter.

Åsa Eriksson håller på att plugga på det kommande programmet (release 54) som kommer att köras på SuperSaturday och det är adjös med extrasteg (+) i korergafin, till förmån av ett helt nytt förenklad danskoncept Sh’Bam. Osäkert dock om den dyker upp i Sverige, eftersom vi ligger över snittet när det gäller att plocka upp koreografin.